.

Det känns i kroppen att jag inte varit utanför dörren idag. Den vill liksom ut och gå. Röra på sig. Skönt att den känslan infunnit sig igen. Det trodde jag inte. Kors i taket. Jösses Amalia.

Det märks främst på ett par saker. Jag blir otroligt hungrig (kan äta hela tiden, och gör så). Och jag blir fruktansvärt rastlös. Vilket i sin tur gör att jag blir ännu mera hungrig. Och knaprar hårdbröd som att det inte fanns någon morgondag, i brist på annat. I morgon får det banne mig bli en promenad. Mitt hårdbröd är slut..

Och att vara hemma med en enorm rastlöshet när Mira är med sin pappa (han kommer i morgon, och träffar henne). Känns sådär (rastlöshet är typ det absolut värsta som finns, det och blöta strumpor, som också ligger högt på den listan).

Man skulle ju kunna tro att man kanske utnyttjar detta (rastlösheten + barn fri) och kanske gör en grundlig städning. Eller någonting annat man kanske skulle behöva göra. Jo det skulle man kunna tro. Och jag vill gärna tro det. Men jag vet, att det absolut inte kommer bli så. Så därför blir en promenad och loppis med Jennie morgondagens sysselsättning. Ja. Och kanske en dejt med Petra och lilla Matilda.





Det bästa brödet...






Nu ska jag och min bröd fyllda kropp ner i sängen. Och sova. Sova. Sova. Sova.
God natt!