.

Jag känner att jag sakta men säkert börjar komma tillbaka till den gamla Lena. Den vanliga Lena. Lena innan graviditeten. Känns ruskigt skönt. Alla onödiga överflödiga hormoner, som inte behövs längre, är på väg att lämna kroppen. (Alla hormoner som gör en till ett monster, som svär över allt och alla, blir sur, grinig och jävligt arg på typ ingenting. Och ibland gör en till världens mes. Som grinar och kinkar över konstiga saker. Som man tidigare bara himlade med ögonen åt. Det finns liksom ingen hejd på blödigheten ibland. Sinnes) Och vågen står på inskrivningsvikten. Jag får dock lite skumma humörsvängningar fortfarande ibland,  och det är några (!?) kilon kvar till nusitterallakläderbra vikten. Men det känns som att det fan löser sig med tiden. Eftersom jag inte tränar så får jag ju leva med att kroppen är som en deg.. Jag gillar ju att vara lat. Jag gillar att unna mig.. Ingen mening att gnälla. Så det tänker jag inte göra. Jag är nöjd nu. Det här blir en fin dag..






Nu kör vi!