.

Det börjar kännas nu att man inte hinner äta eller sitta ner om dagarna. Jag är inte i mitt esse, om man säger så. Är vi själva hemma ska hon bli buren ta mig fasen hela dagarna. Spelar ingen roll vad vi (jag) gör (sjunger, leker, tittar, pekar, äter, byter, dansar, you name it..). Vi ska bara gå och gå och gå, och gå lite mer. Så jävla drygt. Mina armar går av snart, eller så tappar jag henne. Det gör jag ju visserligen om de går av, men ändå.. Det är så det känns. (Jag hoppas ju såklart att det aldrig händer, för även om jag inte är jordens längsta människa, så gör det nog himmla ont ändå att bli tappad av mig). I morgon ska jag googla efter -Armar uthyres.. Jag kommer hem till dig och bär. Hur tungt som helst. Hur länge som helst. För billig peng. (Och snygg är jag också) Perfekto!


Men nu sover hon äntligen, efter många och långa protester. Så som plåster på mina sår, ska jag poppa popcorne, titta på True Blood och andas ett tag. Sen måste jag väl sova. En tidig jävla morgon väntar. Hör mitt jubel.