.

Jag har kollat igenom mina bilder (och filmer) på datorn nu. Och har gråtit en skvätt. Min lilla groda var verkligen liten när hon kom. Så söt. Fast det tyckte jag iochförsig inte direkt hon kom ut och läkaren visade henne, hängandes över hans ena hand. -Va!? är det där min? Ser de ut sådär?? Nej, nu ljuger ni!  Skit konstigt var det. Men det gick över ganska snabbt. För efter en lite närmare titt såg jag ju att hon var världens finaste. För mig. Det är snart ett halvt år sedan. Shit pomfritte. Vart har tiden tagit vägen, med risk för att låta som Agda 108 på ålderns höst. Men det är sjukt vad tiden går. Nu är hon stor och tung. Ingen räka längre. Men ändå så liten. Och hjälplös. Samtidigt som hon kan så mycket. Eller ja, mer än som färsking iallafall. Då bara sov hon. Och skrek en smula ibland. Men om man tänker efter var det rätt mjäkigt. Nu därimot, nu är det andra ljud i strupen. Minsann.

Men jag hjärta dig ändå.





Färsk!

Röd, svullen, och tillplattad. Sicket huvud..
(i oavtorkat tillstånd var det en smärre chockartad syn)